Om smärtan vore synlig – skulle du tro mig då?

Vi är unika varelser och vi drabbas olika av livets förutsättningar och utmaningar. 
Sjukdom är inget undantag!
Smärtan har många ansikten och bär olika skepnader. Fysisk, psykisk, traumatisk, tillfällig, molande, mild, övergående, skrikande, skärande, skrämmande, intensiv, ilande, huggande, pulserande, förlamande, överväldigande, tröstlös, hjärtskärande, livslång, självmordsklassad.

Liksom ALLA diagnoser så drabbar fibromyalgi i varierande utsträckning – från knappt märkbar till värsta tänkbara.
Om smärtan vore synlig skulle jag förmodligen se misshandlad ut och ekot av trauma skulle dansa mot din näthinna medan brandlarmet tjuter gällt.
Själv beskriver jag smärtan likt en demon som utvecklas i allt högre nivåer och denna passage är hämtad ur min bok Spillror – En väg genom smärtan.
Min berättelse i boken bygger på skrivterapi och var mitt sätt att bättre förstå min egen situation genom att blicka bakåt och följa tidslinjen genom lycka, glädje, födelse, karriär, vemod och sorg. 
Att skriva var också ett sätt att komma ut och berätta för anhöriga samt att synliggöra min aspekt av diagnosen för omgivningen. 
I boken beskriver jag hur fibromyalgi utvecklades i min kropp genom livets olika skeenden och som följd av nära-döden-upplevelser, trauma och långvariga infektioner.

Denna passage beskriver den högsta nivån som jag nådde genom åren och mer om nivåerna finns att läsa här. 

---

Hennes namn är tydligt nu.
Fibromyalgi. Det är skarpt. Skrikande. 
Inte en sekund passerar utan att jag känner hennes grepp. 
Hon rasar genom min kropp likt en orkan och ödelägger allt i sin väg. 
Hon inflammerar mitt nervsystem. Hon besitter hela mitt väsen. 
Hon skapar störningar och ger mig skrikande smärta. 
Jag har ingen fungerande smärtdämpning längre. Allt gör plågsamt ont.
Just när jag tror det inte kan bli värre hittar hon på något nytt. 
Hon ger mig hjärndimma och skapar synrubbningar. 
Hon stjäl mina minnen och mina ord. 
Hon får marken att gunga. Hon får mig att tappa balansen. Att falla.
Hon är en plågsam feber som rusar genom min kropp och får min hud att svida.
Hon är kläderna som svider mot mig hud. Hon är vinden som ger mig skrikande smärta.
Hon är plågsamma trauman och smärtsamma minnen. 
Hon misshandlar mig. Hon förtrycker mig. Hon våldtar mig. 
Hon är stalkern som förföljt mig genom mitt liv.
Hon är bilen som släpar mig genom asfalten.
Hon är ångesten som håller strypgrepp om mig. 
Hon är lärarinnan som håller fast mig under vattenytan.
Hon är stressen. Utbrändheten. Ångesten. 
Hon är rösterna som förtrycker mig och stjäl min livslust. 
Hon är akupunkturnålarna som smärtsamt förlamar mig. 
Hon är strömmen som exploderar genom min kropp och stannar mitt hjärta.
Hon är demonen som stulit mitt liv. 
Hon har stulit musiken och ersatt den med skrik. 
Hon har stulit vyerna och ersatt dem med tårar. 
Osynlig för alla andra.

Hon fick mig att söka självmordskliniker en period. 
Mitt liv togs ifrån mig och smärtan var obeveklig. 
Medan tårarna föll längs mina kinder och hon rasade i min kropp läste jag på om denna sista utväg. 
Varför skulle inte jag ha rätt att besluta när jag vill avsluta mitt liv och få stopp på min smärta och mitt lidande.
Medan jag såg dokumentärer om assisterad självmordshjälp insåg jag ironiskt att jag aldrig kommer ha råd att resa dit. Att jag har för hög smärta för att klara resan och att jag skulle vara för rädd för att genomföra akten.
Detta skulle bara vara en sista utväg. Missförstå mig rätt.
Jag skulle aldrig utsätta min familj för ett trauma som att begå självmord bakom deras rygg. 
Skulle jag begå assisterat självmord skulle det vara en sista utväg från smärtan. 
Det skulle vara med stöd av min familj och med dem vid min sida. 
Och jag ger inte upp utan en kamp. Hon ska inte få stjäla min kärlek. 
Hon ska inte få definiera mig.

– SPILLROR – En väg genom smärtan