SPILLROR – En väg genom smärtan

Min egen berättelse om hur FM debuterade och utvecklades kan man läsa i boken SPILLROR – En väg genom smärtan. Genom en tidslinje berättar jag hur symtomen kom smygandes i form av en demon som ökade i kraft i takt med livets utmaningar och nära-döden upplevelser.
Berättelsen har fått positivt gehör och man skulle kunna säga att det var ett sätt för mig att “komma ut” inför omgivningen. Boken är endast en röst av miljontals och varje berättelse är unik men min egen berättelse är ett varnande exempel av hur illa det kan gå när lidandet går oupptäckt och när diagnos inte sätts i tid. 

Min historia är ett av många öden som ord för ord gör smärtan synlig och lättare att förstå. Det är en berättelse som vänder sig till ALLA som vill veta hur det kan vara att leva med fibromyalgi. Jag har deltagit i flertalet intervjuer och rent av fått tackbrev för min utelämnande skildring som är baserad på skrivterapi och kanske gjort några ringar på vattnet i kampen för att synliggöra en osynlig sjukdom. Jag önskar att vi möts med empati, kunskap och respekt av omgivningen framöver och även om det finns levnadsstrategier för drabbade så vore ett botemedel en önskedröm som gärna får besannas. 
Kanske kan min berättelse inspirera andra att berätta sin. Att skapa en tidslinje över sitt liv för att lättare hitta en väg genom smärtan. Det behöver inte handla om fibromyalgi, som i mitt fall. Det kan vara något annat som håller dig fängslad och begränsad. Förhoppningen är att inspirera och hjälpa alla som har något i sitt liv som inte är som det bör vara att ta till vapen och kämpa för att återta sin värdighet i en, vad som kan uppfattas, annars hopplös situation.

Jag promenerar sakta genom den grönskande parken. Solens strålar kikar försiktigt fram mellan de skyddande lövverken och smeker min hud medan jag andas in doften av blommande syren. 
Jag låter den milda vårbrisen leka i mitt hår och iakttar människorna omkring mig. Barnens glada skratt ekar från lekplatsen och förälskade par ligger omslingrade i gräset. Pensionärer matar ankor vid dammen och under tiden som jag iakttar min omgivning känner jag en värme sprida sig genom min kropp. Jag ler för mig själv medan jag strosar runt i den blomstrande parken och låter mina sinnen förföras.
Jag kisar försiktigt mot solen när jag breder ut en filt i gräset intill fontänen för att lägga mig ner en stund och vila i den friska vårluften. Plötsligt förvandlas den milda brisen till smärta. Den greppar tag om mig. Den hugger, skär och skriker. Jag kan inte värja mig och kväver ett skri. 
Med ens blir jag plågsamt medveten om min omgivning. Syns det att jag gråter eller är jag osynlig.
Jag befinner mig i en glaskupa och mina rop på hjälp studsar mot glaset för att falla platt mot marken. Jag överväldigas av vemod och slickar salta tårar från mina läppar. Jag känner mig som en åskådare medan livet passerar revy. Utanför och ensam. Jag skäms över mina tillkortakommanden och rädslan föder ångesten.
Jag kan inte andas. Jag måste fly men min kropp skriker av smärta och benen bär mig inte. Jag får inte luft. Jag vill ropa på hjälp men jag vill inte att någon ska se mig. Jag vill vara osynlig och önskar att jag hade vingar som kunde bära mig hem. Jag försöker samla mig men marken gungar under mig. Den smekande solen känns plötsligt brännande. Lövens vilda rasslande slår mot mina trumhinnor och en mörk skugga lägger sig över parken. Barnens skratt ekar mellan träden som knivar. Lövverken tornar hotfullt upp sig omkring mig och dess kalla fingrar omsluter mig och griper tag i mig. 
Jag försöker ta mig upp från marken. Förtvivlad hoppas jag att benen ska bära mig hem och tårarna strilar längs mina kinder när jag vacklar hemåt. Mina ben känns stela och svaga, som om de glömt hur man rör sig. Siluetten av mig själv speglas i skyltfönster på stan och skammen får mig att förakta bilden av kvinnan som möter mig i glaset. Sorgen och smärtan skriker mot mig och jag vill krossa glaset. Jag måste söka skydd och haltar hemåt i en smärtande skrud. 
Den stora porten är så tung att jag knappt får upp den och i trapphuset verkar trappstegen växa framför mig. Jag sparkar av mig skorna och greppar trappräcket hårt. Det känns som jag faller. Som om marken försöker sluka mig. Med skorna i hand bestiger jag Mount Everest på skakiga ben. 

Luften är tunn uppe på toppen och det känns som jag kvävs. Med darrande händer får jag till sist upp låset till ytterdörren och rasar in i hemmets trygga sköte. Jag faller till golvet medan smärtan omsluter mig och jag skriker högt när du tar mig i dina kärleksfulla armar. Gråten kväver mig medan du, min älskade, hjälper mig till soffan. Jag vill slita av mig kläderna och kliva ur min smärtande kroppshydda men det finns ingenstans att fly. 
En för omgivningen osynlig smärta har kidnappat min kropp och genomsyrar mitt nervsystem. 
Plötsligt kan benen inte bära mig längre. Jag trodde jag hade vant mig vid skrikande smärta men detta är en käftsmäll. Jag skriker högt. Rakt ut. Det gör så ont. 
Självkritiska tankar hugger från alla håll medan tårarna faller. Kan inte andas. 
Kan inte fatta att detta är mitt liv. Varje dag är en kamp för att inte falla ner i avgrunden. 
Jag kämpar mot den bultande ångesten och depressionens mörka grepp medan mina sinnen förstärks. 
Ljuset blir skärande starkt och ger mig synförändringar. 
Ljuden blir skrikiga och gälla. De får mig att rycka till. De ger mig tinnitus. 
Dofterna förvandlas till obehagliga lukter. Känner brandrök och gas. 
Ångesten förvirrar mitt nervsystem och föder rädslan. 
Smakerna blir beska. Känner mig förgiftad. Magen vänder sig. Jag mår illa.
Tack min älskade man för din varma famn. 
Tack för din omsorg och din kärlek. 
Men titta inte på mig. Jag skäms. Jag känner mig otillräcklig. Värdelös. 
Ett kasserat skal av mitt forna jag.

– SPILLROR – En väg genom smärtan